Varje verktyg som beskriver hur människor beter sig gör ett val, oftast utan att säga det högt: vilka dimensioner ska beteendet beskrivas i? Valet avgör vad som syns i resultatet och vad som inte gör det.
IDI (Interpersonal Dynamics Inventory) beskriver socialt samspel i arbetet med tre dimensioner: Affiliation, Directiveness och Adaptability. Den här artikeln går igenom var de kommer ifrån, hur de definieras och var gränserna för dem går.
Två axlar som forskningen återkommer till
De två första dimensionerna har sin grund i den interpersonella cirkumplexen, en modell som utvecklades av Timothy Leary (1957) och Jerry Wiggins (1979). Cirkumplexen ordnar mellanmänskligt beteende längs två axlar: en som handlar om närhet och värme, och en som handlar om inflytande och kontroll. Interpersonell psykologi har upprepade gånger identifierat den strukturen som det mest stabila sättet att beskriva hur människor uppfattar varandras beteende.
Strukturen har inte försvagats av granskning. I dagens forskning kallas de två axlarna oftast communion och agency, det Andrea Abele och Bogdan Wojciszke (2014) beskriver som de två stora grunddimensionerna i social perception, ofta kallade "Big Two". Senare arbeten har om något stärkt deras ställning.
En parallell forskningslinje har nått samma slutsats från ett annat håll. Susan Fiske och hennes kollegor har visat att värme och kompetens är de två bestående dimensionerna i hur vi bedömer andra människor och grupper (Cuddy, Fiske & Glick, 2008; Fiske, 2018).
IDI:s Affiliation motsvarar det interpersonella uttrycket för communion, och Directiveness det interpersonella uttrycket för agency.
En begreppslig likhet, inte en exakt
Motsvarigheten mellan IDI och de breda grunddimensionerna är begreppslig snarare än exakt, och det i två avseenden.
Det första gäller räckvidd. Agency och communion spänner över hela personligheten och kan till och med återvinnas ur femfaktormodellen, Big Five (Entringer, Gebauer & Paulhus, 2022). IDI mäter något smalare: deras specifikt interpersonella och kontextbundna form. Det som beskrivs är hur en viss individ uppfattas bete sig av vissa respondenter i en gemensam arbetskontext, inte en stabil egenskap hos personen.
Det andra gäller hur axlarna förhåller sig till varandra. IDI behandlar Affiliation och Directiveness som begreppsligt åtskilda, inte som statistiskt helt oberoende. I praktiken hänger dimensionerna delvis ihop, och intryck av communion och agency kan samvariera på icke-linjära sätt (Imhoff & Koch, 2017). Men de betyder olika saker, och det är den begreppsliga åtskillnaden, upprepat validerad i interpersonella mått (Locke, 2000; Hopwood, 2018; Pincus, Hopwood & Wright, 2020), som IDI:s struktur vilar på.
Affiliation: relationer eller sakfrågor
Affiliation definieras som graden av orientering mot mellanmänsklig närhet och relationsbyggande i en given arbetskontext.
Ett högt värde innebär att respondenterna uppfattar individen som relationsorienterad: någon som investerar i personlig kontakt, skapar trygghet och prioriterar sammanhållning. Ett lågt värde innebär att individen uppfattas som sakorienterad: någon som fokuserar på sakfrågor, bygger förtroende genom kompetens snarare än personlig närhet och håller samspelet professionellt avgränsat.
Dimensionen är inget värdeomdöme. Båda ändarna beskriver beteendemönster som fungerar väl i vissa sammanhang och sämre i andra.
Directiveness: sätta riktning eller ge utrymme
Directiveness definieras som graden av att ta inflytande och sätta riktning i en given arbetskontext.
Ett högt värde innebär att individen uppfattas som den som tar initiativ, driver beslut och formar situationen. Ett lågt värde innebär att individen uppfattas som den som lyssnar, ger utrymme och bidrar genom reflektion snarare än genom styrning.
Samma värdeneutralitet gäller här. Hög Directiveness är inte detsamma som bättre ledarskap. Det är ett beteendemönster som är effektivt när situationen kräver tydlighet och tempo, och som kan bli kontraproduktivt när den kräver eftertanke och bred förankring.
Adaptability: en tredje dimension
Cirkumplexens två axlar beskriver vad en person gör, om hen söker närhet eller distans och om hen tar plats eller ger plats. De säger däremot inget om ur vems perspektiv beteendet drivs. Det var det gapet som gjorde att Adaptability växte fram som en tredje dimension i IDI:s egen forskning.
Adaptability definieras som graden av hur uppmärksamheten skiftar mellan egna och andras behov i en given interaktion. Ett högt värde innebär att respondenterna uppfattar individen som anpassande: någon som stämmer av, justerar och prioriterar andras behov. Ett lågt värde innebär att individen uppfattas som positionsfast: någon som håller sin linje, tydligt kommunicerar sina egna behov och är förutsägbar i sitt beteende.
Orienteringen har en begreppslig parallell i senare interpersonell forskning. Vicki Helgeson och Heidi Fritz (2000) skilde mellan ett fokus på jaget som utesluter andra och ett fokus på andra som utesluter jaget. De behandlade riktningen på uppmärksamheten, mot egna eller andras behov, som en egen dimension, åtskiljbar från värme och dominans. Senare arbeten har stött den åtskillnaden: orienteringarna mot jaget och mot andra framträder som distinkta individuella skillnader med egna utfall, inte som omformuleringar av agency och communion (Helgeson & Palladino, 2012).
Adaptability är inte ytterligare en punkt på cirkumplexen utan en separat dimension. Den mäts med samma metod, från samma respondenter och i samma kontext som de två andra, och det är det som gör den till en verklig tredje dimension snarare än ett tillägg.
Anpassning är inte detsamma som föränderlighet
Den viktigaste distinktionen för Adaptability är den mellan anpassning och variation. Det dimensionen fångar är funktionell flexibilitet: förmågan att läsa en situation och anpassa sig till vad den kräver (Paulhus & Martin, 1988). Det är inte detsamma som att bete sig olika från gång till gång.
Forskningen drar den gränsen skarpt. Förmågan att anpassa sitt svar efter situationen, att vara känslig för sammanhanget, att ha en repertoar av sätt att svara och att ta till sig återkoppling, hänger samman med bättre anpassning, inte sämre (Bonanno & Burton, 2013). En metaanalys av copingflexibilitet visar samma sak: det är passformen mellan svar och situation som förutsäger god anpassning, medan urskillningslös variation förutsäger betydligt mindre (Cheng, Lau & Chan, 2014).
Det omvända gäller också. Urskillningslösa svängningar i interpersonellt beteende, variation som inte styrs av vad situationen kräver, hänger i forskningen samman med sämre social funktion. Stora skiftningar i hur mycket värme och dominans en person uttrycker från en interaktion till nästa, ibland kallat interpersonell "spin", är inte ett tecken på lyhördhet utan på instabilitet (Moskowitz & Zuroff, 2004). Kostnaderna är konkreta: personer som skiftar stil urskillningslöst tenderar att ha mer distanserade relationer på jobbet och möts av lägre tillfredsställelse och mer undvikande från sina kollegor (Côté, Moskowitz & Zuroff, 2012).
Hög Adaptability i IDI:s mening betyder alltså inte att vara föränderlig, och ett lågt värde är ingen brist som behöver rättas till. Dimensionen skiljer kalibrerad anpassning från inkonsekvens, och det är bara den förra som den räknar in.
Ingen ände av skalan är bättre
Liksom de två andra dimensionerna är Adaptability värdeneutral. Positionsfast beteende ger förutsägbarhet och en tydlig känsla av var en person står. Anpassande beteende ger lyhördhet. Båda fungerar i vissa sammanhang och begränsar i andra.
Vad du gör, och för vems skull
Sammantaget vilar IDI på två axlar som forskningen om social perception har återkommit till i snart sjuttio år, och på en tredje som fångar det de två inte kan visa. Affiliation beskriver om du söker närhet eller håller distans. Directiveness beskriver om du tar plats eller ger plats. Adaptability beskriver om uppmärksamheten ligger på dina egna behov eller på andras.
Ingen av dimensionerna säger vem du är, och ingen av dem rangordnar beteenden. De beskriver hur du uppfattas av dem du arbetar med, i det sammanhang ni delar. Om ett beteende fungerar avgörs av situationen, inte av skalan.
Två dimensioner beskriver vad du gör. Den tredje beskriver för vems skull.
Se det du inte kan se själv
IDI:s beteendeprofil bygger på omgivningens bild av ditt faktiska beteende, inte på hur du beskriver det själv.
Vanliga frågor
Källor
- Abele, A. E. & Wojciszke, B. (2014). "Communal and Agentic Content in Social Cognition: A Dual Perspective Model." Advances in Experimental Social Psychology, 50, 195-255.
- Abele, A. E., Ellemers, N., Fiske, S. T., Koch, A. & Yzerbyt, V. (2021). "Navigating the Social World: Toward an Integrated Framework for Evaluating Self, Individuals, and Groups." Psychological Review, 128(2), 290-314.
- Bonanno, G. A. & Burton, C. L. (2013). "Regulatory Flexibility: An Individual Differences Perspective on Coping and Emotion Regulation." Perspectives on Psychological Science, 8(6), 591-612.
- Cheng, C., Lau, H.-P. B. & Chan, M.-P. S. (2014). "Coping Flexibility and Psychological Adjustment to Stressful Life Changes: A Meta-Analytic Review." Psychological Bulletin, 140(6), 1582-1607.
- Côté, S., Moskowitz, D. S. & Zuroff, D. C. (2012). "Social Relationships and Intraindividual Variability in Interpersonal Behavior: Correlates of Interpersonal Spin." Journal of Personality and Social Psychology, 102(3), 646-659.
- Cuddy, A. J. C., Fiske, S. T. & Glick, P. (2008). "Warmth and Competence as Universal Dimensions of Social Perception: The Stereotype Content Model and the BIAS Map." Advances in Experimental Social Psychology, 40, 61-149.
- Entringer, T. M., Gebauer, J. E. & Paulhus, D. L. (2022). "Extracting Agency and Communion From the Big Five: A Four-Way Competition." Assessment, 29(6), 1216-1235.
- Fiske, S. T. (2018). "Stereotype Content: Warmth and Competence Endure." Current Directions in Psychological Science, 27(2), 67-73.
- Helgeson, V. S. & Fritz, H. L. (2000). "The Implications of Unmitigated Agency and Unmitigated Communion for Domains of Problem Behavior." Journal of Personality, 68(6), 1031-1057.
- Helgeson, V. S. & Palladino, D. K. (2012). "Agentic and Communal Traits and Health: Adolescents With and Without Diabetes." Personality and Social Psychology Bulletin, 38(4), 415-428.
- Hopwood, C. J. (2018). "Interpersonal Dynamics in Personality and Personality Disorders." European Journal of Personality, 32(5), 499-524.
- Imhoff, R. & Koch, A. (2017). "How Orthogonal Are the Big Two of Social Perception? On the Curvilinear Relation Between Agency and Communion." Perspectives on Psychological Science, 12(1), 122-137.
- Leary, T. (1957). Interpersonal Diagnosis of Personality: A Functional Theory and Methodology for Personality Evaluation. Ronald Press.
- Locke, K. D. (2000). "Circumplex Scales of Interpersonal Values: Reliability, Validity, and Applicability to Interpersonal Problems and Personality Disorders." Journal of Personality Assessment, 75(2), 249-267.
- Moskowitz, D. S. & Zuroff, D. C. (2004). "Flux, Pulse, and Spin: Dynamic Additions to the Personality Lexicon." Journal of Personality and Social Psychology, 86(6), 880-893.
- Paulhus, D. L. & Martin, C. L. (1988). "Functional Flexibility: A New Conception of Interpersonal Flexibility." Journal of Personality and Social Psychology, 55(1), 88-101.
- Pincus, A. L., Hopwood, C. J. & Wright, A. G. C. (2020). "The Interpersonal Situation: An Integrative Framework for the Study of Personality, Psychopathology, and Psychotherapy." I J. F. Rauthmann, R. A. Sherman & D. C. Funder (red.), The Oxford Handbook of Psychological Situations (s. 124-142). Oxford University Press.
- Wiggins, J. S. (1979). "A Psychological Taxonomy of Trait-Descriptive Terms: The Interpersonal Domain." Journal of Personality and Social Psychology, 37(3), 395-412.