Du gör inte det du tror att du gör, och det är omöjligt att märka själv

Hon menar det. Hon ljuger inte, och hon överdriver inte.

Men hennes medarbetare har lärt sig något annat. När någon knackar på tittar Anna upp från skärmen med ett ansiktsuttryck som säger det här är ett avbrott. Hon lyssnar, men fingrarna vilar kvar på tangentbordet. Svaren blir korta. Efter ett tag slutar folk knacka.

Anna beskriver sin ledarstil helt ärligt, men det hon beskriver är inte det hon gör. Och det är just den skillnaden den amerikanske organisationsforskaren Chris Argyris ägnade en stor del av sitt yrkesliv åt att förstå.

Två teorier om ditt eget handlande

Tillsammans med filosofen Donald Schön formulerade Argyris en distinktion som blivit en av organisationspsykologins mest citerade idéer (Theory in Practice, 1974). Varje människa bär på två olika "teorier" om sitt eget handlande:

Espoused theory, på svenska ungefär uttalad teori, är den teori du säger styr ditt beteende. Det är svaret du ger när någon frågar hur du agerar i en viss situation: "Jag välkomnar kritik." "Jag lyssnar innan jag bestämmer." "Jag delegerar och litar på mina medarbetare."

Theory-in-use, ungefär bruksteori, är den teori som faktiskt styr ditt beteende, synlig i vad du gör snarare än i vad du säger. Det är den dina kollegor, medarbetare och chefer möter varje dag.

Hos de flesta av oss stämmer de två teorierna inte överens. Och här kommer den avgörande poängen, den som gör Argyris idé till något mer än en observation om hyckleri: gapet är inte medvetet. Anna hycklar inte. Hennes uttalade teori är uppriktig. Problemet är att hennes bruksteori är automatiserad, inlärd, invand och därmed osynlig för henne själv.

Därför ser du inte gapet själv

Att gapet är osynligt inifrån är ingen slump. Det följer av hur självkännedom fungerar.

Du har utmärkt tillgång till dina intentioner, det är råmaterialet till din espoused theory. Men du har förvånansvärt dålig tillgång till ditt beteende som andra upplever det: ditt tonfall, ditt ansiktsuttryck, hur ofta du avbryter, hur dina "öppna frågor" faktiskt låter. Det är precis det mönster forskningen om självskattningar visar: vi känner våra avsikter, men omgivningen ser våra handlingar. (Läs mer i vår artikel om varför självskattningar är opålitliga.)

Argyris gjorde dessutom en upptäckt som förvånade honom själv. När han studerade tusentals chefer och specialister fann han att nästan alla hade samma uttalade teori: de sa sig värdera öppenhet, ärlighet och lärande. Men under press, när något stod på spel, när kritik låg i luften, agerade de allra flesta enligt ett helt annat mönster: kontrollera situationen, undvik att förlora ansiktet, linda in obekväma budskap. Utan att veta om det.

I artikeln "Teaching Smart People How to Learn" (Harvard Business Review, 1991) visade Argyris att mönstret är som starkast hos högpresterande. Människor som sällan misslyckas har aldrig behövt träna på att granska sitt eget bidrag till problem, så när något går fel pekar sökarljuset reflexmässigt utåt.

Så låter gapet i vardagen

Gapet mellan espoused theory och theory-in-use är sällan dramatiskt. Det låter så här:

"Jag välkomnar feedback." Men när en medarbetare framför kritik kommer förklaringen blixtsnabbt: "Jo, men anledningen till att jag gjorde så var..." Feedbacken är besvarad, inte mottagen. Medarbetaren lär sig att kritik visserligen efterfrågas, men inte tas emot.

"Vi fattar beslut tillsammans." Mötet kallas dialog, men beslutet är i praktiken redan fattat. Frågorna som ställs är formulerade så att bara ett svar är rimligt. Alla i rummet känner det, utom den som leder mötet.

"Jag delegerar." Ansvaret lämnas över med orden "du äger det här", men följs av täta avstämningar, detaljerade synpunkter och korrigeringar. Det som var tänkt som förtroende upplevs som övervakning.

Lägg märke till vad exemplen har gemensamt: i samtliga fall är den uttalade teorin ärligt menad. Ingen av personerna skulle känna igen sig i beskrivningen av sitt faktiska beteende, och det är hela poängen.

Vägen ut: att lära i flera slingor

Argyris skilde mellan två sorters lärande, och senare forskare har lagt till en tredje slinga.

Single-loop-lärande innebär att justera handlingen när resultatet uteblir. Termostaten är hans klassiska bild: blir det för kallt slår värmen på. Anna märker att ingen kommer till henne med problem och inför därför ett veckomöte för avvikelser. Handlingen ändras, men antagandena bakom den rubbas inte.

Double-loop-lärande innebär att ifrågasätta de styrande antagandena själva. Varför kommer ingen? Vad i mitt sätt att ta emot människor gör att dörren bara är öppen i teorin? Vad signalerar jag som jag inte ser?

Det är i den andra slingan verklig utveckling sker. Men här finns en inbyggd hake: du kan inte granska antaganden du inte ser. Din theory-in-use är per definition osynlig för dig, den syns bara utifrån. Double-loop-lärande kräver därför nästan alltid en spegel som du inte kan hålla upp själv: någon annans bild av hur ditt beteende faktiskt landar.

Triple-loop-lärande är steget bortom det: att lära sig om sitt eget lärande. Här är frågan inte längre "vilka antaganden styr mig?" utan "hur bär jag mig åt för att över huvud taget upptäcka sådant om mig själv, och hur kan jag bli bättre på det?"

För Anna ser de tre slingorna ut så här. Single-loop: ingen kommer till mig, alltså inför jag ett veckomöte. Double-loop: kanske är det något i hur jag tar emot människor som stänger dörren, vad ser andra som jag inte ser? Triple-loop: den insikten fick jag bara för att någon höll upp en spegel. Hur ser jag till att spegeln inte var en engångshändelse? Vilka strukturer behöver jag, återkommande återkoppling, människor med mandat att säga det obekväma, för att fortsätta se det jag inte kan se själv?

Triple-loop-lärande förändrar med andra ord inte bara vad du gör eller vad du antar, utan din relation till din egen självkännedom: från något du tror att du redan har, till något du aktivt hämtar utifrån, om och om igen.

Vad det här betyder för hur beteende bör mätas

Argyris distinktion har en direkt konsekvens för alla verktyg som försöker beskriva hur människor fungerar:

En självskattning mäter din espoused theory. Den fångar dina intentioner, din självbild, din uppriktiga beskrivning av hur du agerar. Den är ärlig, och otillräcklig, eftersom den mäter fel teori.

Omgivningens bild fångar din theory-in-use. Det är kollegorna, medarbetarna och cheferna som dagligen möter ditt faktiska beteende, tonfallet, avbrotten, kroppsspråket vid dörren.

Det är därför IDI:s beteendeprofil bygger på hur din omgivning uppfattar ditt beteende, inte på hur du beskriver det själv. Inte för att din självbild är ointressant, utan för att den, precis som Argyris visade, systematiskt beskriver en annan teori än den du faktiskt använder. Skillnaden mellan de två är inte ett mätfel. Den är själva insikten.